UNDER SOLEN

Det var så mycket folk på ön idag att båten fick köra dubbla turer.  Många stannade till och tittade på utställningen. Både dagsturister och grannar. Solen gassade över den vitmålade muren med de färgstarka tavlorna. ”Det är som att vara i Frankrike!”, hörde jag någon säga. ”Så härligt, man blir glad!” sa en annan. Det var väl egentligen där jag hade velat vara. I södra Frankrike, någon gång vid förra sekelskiftet. ”Är dom till salu?” Nej tyvärr! Det är det sista jag har kvar och så fick jag förklara att det mesta jag målade härute såldes på öns årliga konstevenemang på lotskontoret (som numera är vandrarhem).

”Att du inte målar mer!” sa en besökare. Ja, varför gör jag inte det?  Varför slutade jag leva i denna fantastiska fantasi? För att det var mer spännande att hålla i en videokamera än en pensel? Det var inte oljemåleriet som tog mig hela vägen in på Louisiana och Moderna Museet, utan problematiseringen av det autentiska i just denna praktik. Att vilja säga något väsentligt med en bild.
Härute, under solen, korresponderar bilderna på ett kongenialt sätt med omgivningen. För den som känner miljön, klarar bilderna av en förflyttning. Man tar med sig ”en bit” av ön. Men för den övriga publiken, som saknar dessa referenser, går den dimensionen förlorad.

Svaret på frågan varför jag slutade måla för 20 år sedan är att jag då inte hade förmågan att kontextualisera mitt arbete. Att jag inte hade förmågan att berätta berättelsen om att sitta på en sten och måla det man har framför ögonen.