Häromkvällen gick Claude Gorettas Spetsknypplerskan från 1977 med Isabelle Huppert på TV. En deprimerande historia om en arbetarklassflicka, som träffar en tafatt ung student på en badort i Normandie. Det är grå himmel, fula tapeter och tafatt kärlek under tjocka täcken. Tio år senare såg de franska filmerna ut på ett helt annat sätt. Jean-Jaques Beineix’ Betty Blue - 37,2 grader på morgonen utspelar sig också på en badort. Men här är inget tafatt. Det knullas friskt och dricks tequila knack mot en fond av 80-talsfärger och suggestiv musik. Båda filmerna slutar, typiskt nog med att flickorna blir sinnesjuka. Manliga franska filmares deus-ex machina par préférence!
För ett par år sedan blev jag inbjuden av Filmstudion i Malmö att välja och presentera en film. Efter att ha sållat bort de mest uppenbara och lättillgängliga såg listan ut såhär:
- Next stop Greenwich village (1976)
- Blank generation ( från 1980 med Richard Hell)
- Vagabond (av Agnes Varda från 1985)
- Radio On (skum road movie från 1980 med bl a Sting)
- Jonas som blir 25 år 2000. (1976)
Det blev Tanners film om Jonas. De andra fanns inte kvar i visningsbart skick hos Filminstitutet. Jag mindes den som en ganska munter film. Det var den inte. Den gjorde mig rejält nedstämd. För så skulle det vara på 70-talet! Först en tråkig film. Sedan analys över en kopp lapsang souchong. Och händerna på täcket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar